Sjöstugeprojektet

Efter ett stillestånd liknande ett kommunalt vägbygge så kom vi äntligen till skott igen. På sex timmar lyckades bröderna Hellgren på egen hand få 4 fönster på plats!

När vi kom dit så visste vi egentligen inte hur långt vi vågade hoppas på att komma så vi bestämde oss för att börja med det minsta och enklaste fönstret först, och det började, helt otippat, jävlas direkt. Vi kollade på varandra men ingen verkade direkt förvånad…skumt….. Första karmskruven var så vrång och omöjlig så vi var tvungen att ringa snickarjouren och fråga om det verkligen skulle vara på detta viset. Men det skulle det ju såklart inte. Vi hade bara drabbats av otur. Och skam den som ger sig, med snickarjourens vägledning och lite envishet så fick vi dit småfönstrena.

Sen var det dax för dom stooooooora fönstrena. Och dom var stoooooora. Särskilt efter att glasmästaren skrämt upp oss med att minsta lilla fellyft och spänning i glaset kunde resultera i att dom gick sönder. Och hade vi inte handskar på oss så skulle vi skära fingrarna av oss och sa vi inte… ett…två… ååååå… treeee samtidigt när vi skulle lyfta in dom så skulle det förmodligen gå åt h-e…

Men vi fick till det till slut även fast vinden låg på hårt från söder och fönstrena kändes som stora segel. Dom bångnade och blev krokiga, vi lyfte snett och sa inte ett….två… ååååå …treeee samtidigt, men dom höll… puuuuuhhhh. Frågan är ju om den var ren skär tur att dom höll eller om vi inte ens var i närheten att paja dom. Men så är det ju med tur ibland, man vet ju inte alltid när man har det. Otur är ju så mycket mer märkbart, men när man går och gnäller om lite otur kanske man borde stanna upp och fundera på hur mycket obemärkt, osynlig tur man förmodligen haft också. Det lär väl vara nån sån där lagom jämnvikt som allt annat. Så man kanske ska vara lite glad när man har otur alltså för då har man ju förmodligen haft lika mycket tur utan att veta om det. Mer om detta på min andra blogg… filosof.nu 😉

Och när vi äntligen fått första fönstret på plats så stod vi med två plastbitar i händerna. Två små jäkla plastbitar som skulle få plats under fönsterrutan men som inte fick det! Undrar vad dom är bra till tänkte vi. Det måste väl finnas ett och annat hus som inte har såna små plastbitar…. typ… tänkte vi… men noggranna som vi är så ringde vi glasmästarjouren… och fick klart för oss att dom är rätt bra att ha. Det är nämligen så att om det kommer in vatten under fönstret så fungerar dom som luftning, annars blir det vatten som blir stillastående och det är ju inge bra. Så nu vet vi det också. Och byggfusk vill vi ju inte vara delaktiga i. Glada och positiva monterade vi bort alla lister, våldade in rutan lite hårdare denna gång, och la dit platsbitarna. Dom passade perfekt. Ingen konst det här 🙂

Och så här ungefär såg det ut när det var klart:

Och om man kollar inifrån och ut så ser det ut så här numera:

… åsså två bonusbilder på solnedgången

Nästa mission blir golvisolering och golvläggning!